Sabi - Hoppet om att bli skådespelare

Har jag berättat hur glad jag är som får sånna fina kommentarer av er och hur mycket tacksam jag är för att ni läser  bloggen? Om inte. Så TACK!

Det betyder oerhört mycket! Tack , Tack! Och för att göra detta inlägg mer tacksamt för er så har jag nu bestämmt att NI är dem första som läser första sidan från min bok " Du har fått mig att tänka annorlunda" som kommer komma ut i slutet av 2009! Boken betyder mycket för mig så lämna gärna en kommentar om vad ni tycker om den, och om ni är intresserade att fortsätta läsa den. Obs att ni är dem första som får läsa den, boken är skriven av mycket sorg och inte rättstavad och checkad . Så det kan bli lite konstiga meningar.

" Du Har Fått Mig Att Tänka Annorlunda "

                                          Av Sabahudin Sabani

Hejsan!

Mitt namn är Sabahudin Sabani och jag är 14 år.

Ni kanske undrar varför jag började skriva en bok?.

Det var nämligen så att jag tittade på filmen One true thing. Filmens handling:

Ellen Gulden har vigt sitt liv åt sin framgångsrika journalistkarriär. Men när hon får veta att

henne mamma, Kate, är döende i cancer ändras hennes liv för alltid. Ellens pappa pressar henne

att flytta hem och offra sitt eget liv för mammans skull. Kommunkationen med mamman går

dock inte smärtfritt. Väl hemma förändras Ellens attityd när hon inser att detta förmodligen är

deras sista Thanksgiving och jul tillsammans. Men spänningar uppstår när en djupt begraven

familjehemlighet ser dagens ljus.

Det är värkligen en hemsk film som berättar om det riktiga livet när man har cancer. I flera

scener av filmen fick jag tårar i ögonen. Jag tänkte ganska mycket på min mamma. Hur skulle

det vara om jag var Ellen och min mamma Kate. Det började sakta att rinna tårar från mina ögon.

Det går inte att tänka på sådana grejer, men det är nått i kroppen som fortsätter att tänka om det.

Jag blev rädd inom mig. Tårarna känndes inte som riktiga. När tårarna fall så känndes det som

man tog ut mer och mer luft ur kroppen. Till slut fanns det bara lite luft kvar. Det är en känsla

som inte går att beskriva. Jag ser värkligen upp mot folk som har cancer eller annan sjukdom..

Jag har alltid varit en person som försökt göra så alla får det bra,trivs och att det blir rättvist. Jag

har flera projekt och inte nog med det så har jag skolan. Jag tänkte berätta lite om en dag i skolan

jag hade. Ni som läser boken är faktist dem första som får höra om denna hemska dagen.

19 December 2007 08:00

Det är en ingen vanlig dag, idag är det julavslutning i skolan. Nått jag såg fram imot. Jag började

på en ny skola och där hade dem massa med spännande saker som hände denna dagen, Till

exempel en julshow där lärarna medverkade. Sedan skulle också hela skolan dansa gammal

Svensk dans.

Jag förväntade mig en riktig trevlig jul avslutning, Men det visade sig inte vara.

Dagen började 08:00 i skolan. Vi satt i vårt klassrum och vår klassförståndare var borta, han

skulle vara med i jul showen så vi fick ha en annan. Hon var trevlig. Vi fickade och hon läste

små sagor. När vi alla satt i klassrummet med släckta lampor och ljus var det en härlig känsla

inom mig. Men det var en sak som var tungt inom mig. Min mage började värka. Nått den gjort

många andra gånger. Det var inget farligt tänkte jag.

Denna tid hade jag också lite svårt med min pappa, han var nog världens bästa far , Men visst,

alla har inte speciellt bra dagar. Pappa var inte på humör. Min farfar måde inget vidare och lågg i

sjukhus. Jag hade nog världens roligaste och bästa Farfar/Morfar Morfar/Farmor. En härlig

familj om man säger så.

Det var snart dags för julshowen. Vi gick in och satte oss. Min mage började värka mera. Vi satte

oss och showen var hur grym som helst. Vi skulle samlas i klassrummet och sedan gå till

idrottshallen, där skulle hela skolan dansa. Skit kul tänker jag. Jag dansar på fritiden. Min telefon

ringer. Det är pappa. Hela skolan sitter där och min telefon ringer. Min pappa brukade ringa mig

mycket för att se hur jag mår och vart jag är. Jag svarade inte. Alla satt där och tittade på mig.

Jag kunde ju inte svara. Han ringde flera gånger och till slut svarade jag. Då reste sig alla i

skolan och musiken började, dem började och dansa.

När jag svarade så lät min pappa ledsen. Jag visste vad det gällde med en gång. Han sa att farfar

inte mår bra och jag måste besöka honom. Jag var tvungen att klicka pappa. Det rann tårar från

mina ögon , jag kunde inte se något. Hela skolan stog och dansade medans jag stog i ett hörn och

grät.

Det var ingen som märke mig. Det känndes som alla var i färg och jag var svart. Jag stog vid

entré dörren och grät. Ingen såg mig. Jag ville nog de ögonblicket att nån skulle se mig och prata

med mig. Jag måde inte alls bra.

Flera som dansade hade ögonkontakt med mig. Men dem bara vände huvudet och fortsatt att

dansa. Jag var själv tvungen och gå fram till nån. Jag gick fram till en lärare som skickade en

kurator till mig. Jag pratade med kurator. I det ögonblicket känndes allt i mitt huvud att mitt

huvud skulle sprängas. Jag trodde också jag skulle svimma.

Kuratorn ringde min mamma. Min mamma kom och vi satt och pratade. Mamma var snäll och

skjutsade mig till sjukhuset. Vi gick till farfars avdelning. Mamma väntade, hon ville inte gå in,

Dem bor ju inte tillsammans dem har skilt sig. Jag gick in. Korridoren var kort men det känndes

som om att det aldrig tog slut. Jag såg ett litet mörk rum. Det var en säng och en stol. På stolen

satt min pappa grät. På sängen var min farfar. Jag gick in och min pappa sa att det var över. Jag

började gråta, jag kunde inte andas. Doktorn kunde inte göra mer, han var döende. Det

ögonblicket snurrade mitt huvud som den aldrig tidigare gjort. Jag fick bara alla roliga stunder vi

haft. Jag var nog där inne i en kvart. Jag kunde inte mer. Min pappa

bad mig stanna. Men jag skulle svimmat om jag stannade. Pappa sa att jag skulle säga till farfar

att jag var där. Jag försökte hålla mig så jag inte grät, jag skakade på farfar och han uppnade

ögonen, han kunde inte prata. Men jag sa till honom att jag älskar han och att han inte får lämna

mig. Jag kunde inte längre vara i rummet så jag gick ut till mamma. Mamma stog vid entrén och

grät, jag gick fram till henne och vi kramades en bra stund. Mamma sa att alla kommer dö, det är

inget vi kan hjälpa. Doktorna kunde inte göra mer. Min mamma som inte pratat med min pappa

och farfar på 12 år grät, hon vet hur det känndes för mig och pappa och alla andra. Hennes pappa

hade också dött nyligen.

Jag visste inte vad jag skulle göra längre, mina tårar kändes som flera kilo och dem bara rann.

Mamma försökte trösta mig.

Jag hade inte hört av med pappa på flera dagar. Efter några dagar ringde pappa och berättade att

farfar var död. Jag började återigen att gråta. Man vet inte vad man skall göra i en sån sitvation...

Men som tur så hade jag mammas familj som var med mig hela tiden.

Nu har det gått 1 år och jag har inte haft kontakt med pappa. Jag skulle vilja ha kontakt med han,

men jag vågar inte. Det känns som att han dog var mitt fel. Man lägger skulden på sig själv på

nått sätt.

En person som alltid har varit vid min sida är min mamma, hennes pappa dog för ungefär 4 år

sedan. Jag var runt 10 då. Jag visste inte riktigt vad det innebär då. Bara några dagar efter min

mammas pappa dog så åkte vi till Liseberg. Min mamma ville ju inte åka dit. Hon måde inte alls

bra.

Men hon ville inte att jag skulle vara ledsen.

Nu när jag vet mera så kan jag inte föreställa mig i min mammas och pappas situation. Jag

kommer också att uppleva detta. Men det går inte att tänka sig det. Det känns för jävlig!...............

Fortsättning följer?!